Monday, February 1, 2016

När fakta är sannolika, då fortsätter vi testa. När en story “låter“ övertygande: då antar vi att den är sann

Sveriges Television har sänt en programserie i tre delar om en läkaren Macchiarini som gjorde sig ett namn på att operera in konstgjorda luftstrupar på patienter. Kruxet var att metoden inte verkar ha varit validerad. Om man ska tro media har flera patienter dött i vad som kan liknas vid ren försöksverksamhet. Det handlar om narration, som är associerat med verbet att narras som används av con-artists men också av människor som väntar på att få bli hänförda. Här finns likheter med Kejsarens nya kläder, en hemmafru från Chicago som under 1950-talet samlade en domedagssekt efter att ha utlovat världen undergång och SOU 2015:52 där en åklagare ertappats med att ha diktat ihop anklagelser om en massmördare. För att undvika dessa mentala fallgropar - dysrationalia - bör man kontrollera för validitet, reliabilitet och representativitet, vara epistemiskt vaksam och tillämpa disjunktivt resonerande. 14 sidor.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Sveriges Television har sänt en programserie i tre delar - Experimenten - om en läkare och kirurg - Paolo Macchiarini (Avsnitt 1: Stjärnkirurgen (13 januari 2015); Avsnitt 2: Varje kirurg har sin kyrkogård (20 januari 2015); Avsnitt 3: Sanningens labyrint (27 januari 2015). Macchiarini har gjort sig ett namn på att operera in konstgjorda luftstrupar på patienter. Kruxet är att metoden inte verkar ha varit validerad. Om man ska tro media har flera patienter dött i vad som kan liknas vid ren försöksverksamhet. Det som är anmärkningsvärt är att Karolinska universitetssjukhuset/institutet (KS/KI) haft Macchiarini på sin lönelista. Som professor.

Efter att Svt sänt första avsnittet om Macchiarini har olika beslutsfattare vaknat och börjat re-agera. Ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson (S), har kontaktat KI:s rektor: Ministern: Det kan skada Sveriges rykte, Expressen. Förre ledaren för Liberalerna (tidigare Folkpartiet) Lars Leijonborg:
KI:s utredning är otillräcklig enligt styrelseordföranden Lars Leijonborg. – Eftersom rektorn är en av dem som skall bedömas behövs en extern granskare (KI:s ledning måste granskas, Svt).
Det handlar om narration (story telling) och hur fel det kan bli när man låter någon lägga ut texten utan att innehållet i narrationen granskas. Det finns ju en betydande association mellan narration och verbet att narras.

Macchiarini hade tydligen narrats, inte bara när det gäller det yrkesmässiga, utan även i kärlekslivet (The Celebrity Surgeon Who Used Love, Money, and the Pope to Scam an NBC News Producer). Han lyckades charma NBC-producenten [Benita Alexander] som skulle göra ett program om hans [makalösa] liv, så till den milda grad att giftermål stod för dörren. Det hela kröntes med en global turné med besök på lyxrestauranger, liksom påståendet att Påven! skulle gästa deras bröllop. (Folk som luras beskriver sig i regel som lite bättre än andra och måste följaktligen bre på ordentligt för att framställning och beteende ska vara konsistenta.

Parallellt med att KI/KS/Macchiarini-affären rullas upp har den välrenommerade vetenskapsjournalisten Dr Maria Konnikova låtit publicera sin senaste bok The Confidence Game. Konnikova ger ett exempel på ett fall som påminner om Macchiarini/KS/KI-affären. En person lyckades, på falska premisser, övertyga andra om sin egen förträfflighet inom medicin och tilldelades därefter jobbet som läkare på ett krigsfartyg under Koreakriget. Ingen av patienterna på båten dog, men ingen vet heller hur många som överlevde efter att de gått iland. Det hela uppdagades när innehavaren av identiteten hörde av sig.

Den naturliga frågan är: varför kontrollerade ingen referenserna innan man anlitade “läkaren”?
“The real confidence game feeds on the desire for magic, exploiting our endless taste for an existence that is more extraordinary and somehow more meaningful. But when we’re falling for a con, we aren’t actively seeking deception—or at least we don’t think we are. As long as the desire for magic, for a reality that is somehow greater than our everyday existence, remains, the confidence game will thrive” (s. 8) (hör och se Konnikova i intervjun: Understanding the Con, TVO
Om fakta verkar troliga: då fortsätter vi vrida och vända på dem för att verkligen vara bli säkra på saken. Om narrationen låter bra, då tar vi för givet att det är sann.

Konnikova menar att det inte bara handlar om den som narras, utan lika mycket om individer som önskar bli narrade - hänförda av det osannolika. Con-artists/narratörer är också duktiga på att läsa av ansiktsaffekter. Därmed kan de avgöra vilka individer som utgör lämpliga offer.

Konnikovas bok visar att Macchiarini-affären inte var första gången någon ertappades med att narras liksom att beslutsfattare ertappats med att låta sig hänföras.

Redan 1837 publicerade den danska författaren HC Andersen (1805-1975) en liknande historia: Kejsarens nya kläder. Berättelsen handlar om två skräddare som uppvaktar en kejsare med löfte om att väva ett speciellt tyg. De påstår att tyget är så raffinerat att mindre begåvade inte kan se det. Hänförd låter sig kejsaren beklädas i kläder gjorda av detta speciella tyg som bara de med högre begåvning kan se. Naken paraderade kejsaren inför folket. Förtrollningen bröts först när en pojke påtalade det uppenbara - att kejsaren var naken!

Sagan beskriver ett fenomen som senare kom att kallas konformism eller deindividuering, d.v.s. att man går med eller underkastar sig en idé för att man vill bli gillad och accepterad i gruppen.  Det visar på kraften i önskan att bli gillad, hänförd och överväldigad. På den tiden kan det också varit lite farligt att ifrågasätta överheten.

På 1950-talet genomförde socialpsykologerna Leon Festinger, Henry Riecken & Stanley Schachter en studie av en sekt. Sektens ledare, hemmafrun Mrs Martin, påstod att hon genom automatic writing nedtecknat ett radiomeddelande från planeten Clarion. Meddelandet innehöll en varning om att världen snart skulle slukas av havet. Här är det viktigt att notera att vid den här tiden var automatic writing något som många ägnade sig åt runt om i västvärlden .

Men exemplet med Mrs Martin följer samma mönster som i sagan Kejsarens nya kläder - individer som hyser en önskan att bli hänförda och att få vara del av en gemenskap. Forskarna noterade att det osannolika var en viktig del av processen. På sidan tre i sin rapport tre skrev forskarna:
“A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts and figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to see you point” (s.3).
Mrs Martin menade att det i meddelandet också fanns ett löfte om att de som följde hennes instruktioner skulle räddas från undergången. Därför sålde 25 personer sina tillhörigheter, tog bort metallföremålen från sina kläder och följde Martin till en grotta för att där vänta på räddningen - en rymdskepp. När rymdskeppet av någon anledning uteblev hävdade Martin att hon fått ett nytt meddelande: eftersom gruppen (de var ju de-individuerade vid det här laget) varit så lyhörda och trogna hade Jordgudinnan lovat att rädda planeten (Festinger, Riecken och Schacter, 1956/2008Turner och Pratkanis, 1998).

Det var med denna typ av narration som juristen Christer van der Kwast, anställd som åklagare, vävde den faktoid som gillades, inte av en, utan åtta (8!) uppenbart hänförda personer anställda som dömare vid flera olika domstolar. Resultatet blev en Mållgan - en massmördare som bara existerade i domstolspersonalens fantasi. I egenskap av sin respektive [exekutiva] position var dömarna de enda som hade möjligheten att stanna upp och ställa frågan:
- Christer, kan detta verkligen vara sant? (Det handlar ju om personal som delar fikarum.)
Istället agerade de åtta dömarna på samma sätt som i sagan om Kejsarens nya kläder och i domedagssekten: de väntade på att bli hänförda. Därmed avvisade de också det självklara, att kräva att vittnesmålen validerades:
rådmannen [en form av personal i en domstol] Kristina Almqvist, avslog med motiveringen att det inte framkommit skäl som motiverade att ett skriftligt sakkunnigutlåtande inhämtades (s. 536).
När flera instanser konvergerar på det här sättet (åtta ur personalen som uppbär samma beteendemönster) talar man om syndrom. Om instanserna är att betrakta som slumpmässigt valda: då kan man dra slutsatsen att de är representativa för en population. Om man antar att det var slumpen som avgjorde vem som skulle sitta på respektive podium och agera dömare (Det ju svårt att bevisa att ledningen för respektive domstol valt ut just dessa åtta för att kunna fastslå (hänföras av) van der Kwasts narration), kan man anta att resultatet blivit detsamma oavsett vem som valts ut att för att döma. Det leder till slutsatsen att dömande domstolspersonal generellt sett skulle agerat på ett lika sätt. Notera traditionen: att domstolspersonal skriver i sina protokoll att det inte var de, subjektet, som gjorde bedömningen, utan arbetsplatsen - domstolen. Det kallas dissociering och är en viktig förutsättning för de-individuering och konformism.

Men när olika journalister (Dan Josefsson var den sista i raden) kontrollerade de [skriftliga] beskrivande underlagen, då uppenbarades också bristerna; premisserna i van der Kwasts narration var inte alls sannolika. Istället gällde det motsatta - de var [synnerligen] osannolika.

Liksom Macchiarini, de två skräddarna och Mrs Martin använde juristen/åklagaren Christer van der Kwast just en storslagen narration som var för bra för att vara sann. Men läs och häpna: det är mycket lätt att kontrollera den här typen av uppgifter, d.v.s. om man vill kontrollera uppgifterna. Ta följande exempel. Den person som van der Kwast anklagade ska ha vittnat om följande:
I brevet till Kjell Persson hösten 1992 hade han påstått att han slitit upp Thomas hals med tänderna och svalt hans slutmuskel (Mannen som slutade ljuga (Josefsson), sid 241).
van der Kwast utgick också från att en vuxen missbrukares minneskonstruktion av en händelse från tonåren som inkluderade en resa på drygt 100 mil som företogs under en natt skulle utgöra bevis.

Minnesforskning är komplext men det finns några saker som antas vara fundamenta:
  • Minnet är inte till för att forma associationer eller att minnas utan för att simulera scenarier om den framtid vi inte vet så mycket om (Gilbert och Wilson, 2007; Kaku, 2014).
  • Minnet delas i flera instanser: deklarativt respektive icke-deklarativt (Graf och Schacter, 1985; Squire och Zola, 1996).
  • Det deklarativa minnet delas i semantiskt, episodiskt och personligt semantiskt (autobiografiskt).
  • Semantiskt minne rör fakta - 2+2=4, Paris är huvudstad i Frankrike m fl. och är stabilt över tid (ScienceDirect).
  • Autobiografiskt minne formas runt 5-6 års ålder och är känsligt för memory hacking (Nelson och Fivush, 2004; Shaw, 2016).
  • Episodiskt minne rör händelser vi varit med om. När vi ska minnas en händelse hämtas inte en kopia av händelsen från minnet. Istället sker en konstruktion av händelseförloppet som anpassas till den aktuella situationen (Schacter och Addis, 2007).
“Eftersom framtiden inte är en exakt upprepning av det förflutna kan simulering av framtida episoder kräva ett system som kan dra nytta av det förflutna på ett sätt som flexibelt extraherar och rekombinerar element från tidigare upplevelser konstruktivt snarare än ett reproduktionssystem” (Schacter och Addis, 2007, s. 774).
Det inkluderar både tillgänglighets- respektive simulerings-bias (Kahneman och Tversky, 1977; Tversky och Kahneman, 1973). Det var ju känt att det är osannolikt att kunna återskapa ett episodiskt minne. Ändå konformerades hela juristkollektivet kring övertygelsen att det är möjligt (och gör det fortfarande).

Ty, när det hela avslöjades förväntade man sig att det skulle bli ett ramaskri bland juristkollegor runt om i Sverige och att de åtta dömarna rättrådigt stod upp och tog sitt ansvar (jämför beteendet hos Japanska bankdirektörer som under 1990-talet ertappats med att ha försnillat kunderna pengar och som bugande bad kunderna om ursäkt).

Istället blev det [förstås] tvärtom - en solid tystnad. Som att en sanning ingen ville veta av blivit avslöjad - en tystnadens konformism. Som lök på laxen kunde man läsa hur personalen vid Högsta domstolen försvarade van de Kwast och de åtta dömarnas agerande i ett antal märkliga utspel i media. Juristernas främsta referens i den defensiva argumentationen var likhunden Sampo, vars fäbless för korvsmörgåsar var dokumenterad (Göran Lambertz).

Det var sannolikt på liknande premisser som ledningen för Karolinska Institutet (KI) försökte distansera sig från ansvar (Kommentar till SVT:s granskning av Paolo Macchiarini i Dokument inifrån).

Defensiv argumentation är associerat med rationalisering, efter engelskans post hoc rationalization, d.v.s. att i efterhand (post hoc) försöka beskriva och bortförklara en händelse så att man själv framställs i god dager - skylla ifrån sig. Inspirationer kommer från Ciceros princip - Vixere - de har levat - att först döma och sedan i efterhand [bort]förklara (post hoc rationalization). I Ciceros fall handlade det som regel om avrättningar följt av efterhandskonstruktioner (Beard, 2015). Media rapporterade att KI-ledningen till och med tänkte utreda sig själva!?

En del av förklaringen till att en narration lätt avviker från verkligheten - att man narras - är att människan har en evolutionärt betingad förmåga att sälja in sitt eget perspektiv för att nå egen vinning (Dawkins, 1976Mercier och Sperber, 2011). Och sedan ca 70 000 år har vår art något som kallas konstruktivt minne (Ambrose, 2010Schachter och Addis, 2007).

Det betyder att när vi försöker återberätta en historia, då friseras minnet liksom narrationen att passa den aktuella situationen.

Som Konnikova visar handlar det om ett samspel mellan någon som vill narras och någon/några som vill bli narrade.

Efter år av terapi som byggde på läkaren Sigmund Freuds (1856 - 1939) idéer som inkluderar tanken att bortglömda episodiska minnen från barndomen ska kunna återskapas i sin helhet, hade Quick lärt sig konsten att narras. Det hängde samman med att när han berättade något osannolikt, då fick han tillgång till medicin som påminde om de droger han missbrukat. Quick hade också tillgång till media som rapporterade om händelseförloppet. Det blev en naturlig feeback loop.

När Quick i detalj berättade om påstådda händelser från mitten av 1960-talet var det ingen som höjde på ögonbrynen av förvåning och tvivel. Snarare hände det motsatta - personal inom sjukvård, polis, och domstolar blev mer eller mindre lyriska. Det hängde ihop med att de levde med en förväntan om att de osannolika skulle vara sannolikt - de ville bli hänförda.

Värt att notera är att Sigmund Freud avled sjutton år innan introduktionen av den moderna psykologin. Minns att Christer van der Kwasts utvalda huvudvittne, som föddes efter den tidpunkten, trots detta refererade till icke-validerade teorier med ursprung i Freuds teorier, som torgfördes av en person vittnet ansåg varit den mamma han aldrig haft. Dessutom med personalen på socialstyrelsens goda minne.

Varför gjorde inte van der Kwast den enkla manövern att ringa till olika institutioner för psykologi för att ställa frågan om det går att återställa bortträngda minnen, dvs. det som kallas explorativt tänkande (Lerner och Tetlock, 2003) eller disjunktivt resonerande (Stanovich, 2009)?

Vän av ordning undrar också varför inte Kristina Almkvist och hennes sju kollegor, var för sig ställde frågan:

- svalde du verkligen slutmuskeln?

Macchiarinis liv var lika osannolikt. Han verkade ständigt vara på besök hos någon celebritet - Clintons, familjen Obama och liknande. Alltså: inget vardagsliv.

Ingen verkade heller fråga: - är det här verkligen sant?

Varför framträder ett con-artistbeteendet?

Ett svar handlar om uppväxtförhållanden; föräldrarelationer, hur dessa kommuniceras, är avgörande för barns emotionella och sociala anpassning samt kognitiva utveckling och det finns en pappa-effekt (Baumrind, 1966 ;Hart & Risley, 1995 ;Rosenberg, 2013Vieno et al. 2009Österberg, 2004).

Både Paolo Macchiarini och Benita Alexander hade trassliga uppväxtförhållanden, förvisso på olika sätt. Medan Macchiarini verkar haft svårigheter att anpassa sig till de nya miljöer familjen flyttade till blev Alexander utslängd av sin egen pappa. Det sätter förstås sina spår. Speciellt som pappa-relationen är så viktig för emotionell och social anpassning.

Kanske levde Macchiarini och Alexander var för sig i en drömvärld som skulle kompensera för deras respektive trassliga uppväxt?

Macchiarini om att bli oöverträffad, Alexander om att bli narrad - att en vit riddare skulle komma och rädda henne? Det sistnämnda gäller sannolikt även domstolskollektivet och KI-ledningen.

Det brukar beskrivas med att man fallit i en mental fallgrop. Det finns över 200 stycken som kan sammanfattas med dysrationalia - att inte kunna tänka rationellt trots tillräcklig intelligens (Stanovich, 1993).

I en värld som bara blivit bättre och mindre våldsam (Pinker, 2011; Goldstein och Pinker, 2016) har domstolspersonal allt mindre att göra. De som jobbar inom rättsväsendet har också en benägenhet att gilla lite hårdare tag (Konnikova, 2015). Effekten tycks bli att de blir mer angelägna att hitta personer att skuldbelägga (Neyfakh, 2015; Pilkington, 2016).

På universitet och forskningsinstitut pågår en tävlan om att göra nya upptäckter. Det är dessa upptäckter som ger lärosätet eller forskningsinstitutet status i olika internationella rankingar. Med implementering av New Public Management har dessa institutioner också blivit mer toppstyrda. Det betyder att administratörer och inte forskare styr verksamheten.

Vad kan man då göra för att undvika att falla i dessa mentala fallgropar?

För att en slutsats ska anses vara sannolik, att man undviker att på felaktiga grunder avvisa noll-hypotesen (Macchiarinis, Mr Martins och åklagarens respektive påståenden) eller misslyckas med att avvisa en felaktig hypotes handlar det generellt om tre metodologiska aspekter som ska vara uppfyllda samt två tanke tanke-tips:
  1. validitet. Det finns flera olika typer men i grund och botten handlar det om att mäta det som avses att mätas. Exempel: för att mäta vikt, använd en våg.
  2. reliabilitet. Att mätningen motstår slumpinflytande. Mät flera gånger. Resultatet ska bli lika.
  3. representativitet. att det urval som mäts representerar populationen. För att uppnå detta används slumpmässiga urval.
  4. man bör tillämpa epistemisk vaksamhet - förhålla sig lite misstänksam till ett budskap liksom avsändarens avsikter (Sperber, 2010).
  5. för att undvika dysrationalia, d.v.s. att inte lyckas tänka rationellt trots tillräcklig intelligens, bör man använda disjunktivt resonerande - använda många olika källor Stanovich (2009).
Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Läs även:

Män som stirrar på hundar - om hur osannolik story telling kan redas ut med disjunktivt resonerande och epistemisk vaksamhet

Överprövningen av min granskning var ytlig och slarvig”, DN

Kritiken blev för hård: KI:s rektor ställer sin plats till förfogande, DN.

Utredning av Macchiarini-skandalen, SR.

Vill hitta nytt sätt att utreda fusk, UNT

Ryska operationerna förbereddes på Karolinska, Svt Nyheter

Majoriteten skräms till tystnad, David Eberhart, läkare med specialisering på psykiatri, GP

”Skandalen på KI omöjliggör årets Nobelpris i medicin” (Svt Nyheter)

KS Backar om granskning (ledningen ville styra granskningen av sig själva).

Hotades med sparken efter larm om läkarskandal (UNT).

No comments:

Post a Comment