Att segla på grund i Ålands skärgård - misslyckandet som ledde till träning i att lösa komplexa problem

Resonerande är av avgörande betydelse för kreativt tänkande i en social kontext. Kreativitet - processen där man kombinerar icke-relaterade kunskapsobjekt, eller fragment av dessa, till nya koncept - är en allmän förmåga som används för att lösa komplexa problem. Här är ett exempel om en misslyckad färd som var tänkt att gå runt Åland, men som slutade i Kärringsund och som vid återfärden mot Sverige visade betydelsen av att kunna resonera - nyckeln för att lösa komplexa problem. 5 sidor.

Stöd gärna bloggen via Swish (Sverige) eller MobilePay (Finland).

Resonerande - utbyte av ideer genom språk (Pinker, 2011) - är av avgörande betydelse för kreativt tänkande i en social kontext. Kreativitet - processen där man kombinerar icke-relaterade kunskapsobjekt, eller fragment av dessa, till nya koncept - är en allmän förmåga som används för att lösa komplexa problem.

För att skapa ett nytt och kanske användbart koncept - ett tankemönster med mening - är det viktigt att (1) olika föreställningar om saker och ting finns representerade, (2) att parterna accepterar denna åsiktsheterogenitet eller divergens (Heterodox Academy: What is Viewpoint Diversity?).

Om dessa premisser är uppfyllda: då kommer idéfrekvensen sannolikt bli stor. Det ökar också risken för misslyckanden "på vägen".

I början av 2000 - talet misslyckades en god vän och jag själv. Ambitionen var att segla runt Åland men äventyret slutade redan strax norr om Eckerö.

Äventyret startade från lotsviken i Simpnäs, samma Simpnäs där Rederi AB Slite, senare Viking Line, i slutet av 1950-talet började trafikera Åland. Vi följde sannolikt samma rutt.

Efter att ha lämnat kaj gick vi öst-syd-östlig riktning för att runda, först den gröna farledsmarkeringen, sedan kardinalsmarkeringen om sydost. Därefter tog vi av i nord-ostlig riktning för att gå norr om Skrivaren för att sedan lägga kursen mot Mariehamn.

Sjökort. Simpnäs och farleden mot Åland (streckad; nord-ostlig riktning)

Vi hade vinden i ryggen och därför seglade vi med spinnaker. I takt med att solen började gå ner mojnade även vinden. Vi kom fram till att det var lika bra att ta ner spinnaker-bommen. Kaptenen gick fram till fören och rätt var det var hände något; bommen slog upp, rakt i ansiktet på kaptenen. Omtöcknad lyckades han ändå ta sig till sittbrunnen för att där bli omplåstrad.

Efter fyra-fem timmars segling blev det ännu mörkare och efter ytterligare någon timme siktades inloppet till Mariehamn. Där lyste en mängd olika ljus, lite som en julgran, vilket gjorde det svårt att identifiera de ensfyrar vi skulle följa.

När vi sakta tuffade in mot hamnen upptäckte vi dessutom två följeslagare tätt bakom oss: det var fartyg från Silja- respektive Viking som också var på väg in i hamnen. Vi valde att flytta oss nära en klippvägg för att släppa fram dessa giganter och följde sedan i deras kölvatten in mot hamnen.

När man anländer Mariehamn och siktar mot gästhamnen måste man passera Pommern. Vi passerade Pommern och lade till i gästhamnen. Där tillbringade vi natten.

Dagen efter seglade vi norrut. Med vinden i ryggen kunde vi beskåda Ålands rödaktiga granithällar. Vi passerade Eckerö och hittade en liten ficka i berget där vi lade till (det kan ha varit Vänskär). Tampar drogs hit och dit och till slut fanns det lagom med vatten mellan berget och båten.

På morgonen när vi skulle avresa upptäckte vi att propellern inte snurrade trots högt motorvarv. Efter diverse dividerande var det bara att hoppa i för att undersöka vad som hänt. Det visade sig att aktertampen snott sig runt propelleraxeln. Repet måste bort.

Att ligga under båten och hålla andan i sensommarvarmt vatten var en mycket speciell upplevelse.

När repet väl var loss testade vi igen. Dock utan resultat. Eftersom det krävdes motordrift för att ta den 7,5 ton tunga båten ut på öppet vatten kunde vi bara konstatera att vi var fast. Vi beslutade att ringa efter hjälp. Eftersom Åland hör till Finland kallade vi på den Finska sjöräddningen. De bogserade oss till Kärringsund på Eckerö.

De kontaktade även en verkstad som skulle undersöka motorn.

När vi sökte upp nämnda verkstad insåg vi att intresset för att göra jobbet inte längre fanns där. Att personalen talade finska och vi svenska kan ha bidragit till det falnade intresset.

Tillbaka i gästhamnen diskuterade vi olika lösningar med föreståndaren som till slut föreslog att vi skulle segla hem båten till Sverige för att lösa problemet där.

Vid tillfället blåste det drygt 10 sekundmeter och vi hade inga möjligheter att ta oss för egen maskin ut ur Kärringsundets trånga passage. Gästhamnsföreståndaren bogserade dock villigt ut oss ur hamnen och ytterligare ett par hundra meter ut på öppet vatten. Där satte vi segel och styrde hemåt. Vi passerade Ålands hav för andra gången.

I in-passagen till den svenska farleden lyckades vi tima eftermiddagsrusningen. Samtidigt avtog vinden. Vi hamnade mer eller mindre i stiltje vilket skapade svårigheter när vi skulle parera svallvågorna från passagerar- och lastfartyg. Det hela slutade med att vi åter fick kontakta sjöräddningen. Nu på den svenska sidan.

Återigen blev vi bogserade. Denna gång till Fejans skärgårdskrog där vi lade till för natten. På morgonen fick vi ytterligare assistans till båtverkstaden inne på Gräddö. Där konstaterades att backslaget (gjutgods) brustit i två delar när vi startat och varvat motorn.

Efter några veckor återvände vi till varvet för att hämta båten och segla den tillbaka till sin hemmahamn vid Örnsbergs båtklubb. Åter var vinden svag och vi tvingade gå för motor.

Det är nu vi hamnade i ett av de många vägskäl man kan hamna i och där resonerande är avgörande för att lösa uppkommande problem på ett produktivt sätt.

Efter många timmars gång blev det nämligen återigen mörkt, men eftersom hösten nu var ett steg närmare blev det också mörkare jämfört med när skymningen nådde oss på Ålands hav.

Trots att vi båda var trötta såg vi med förtjusning framför oss kommande nattnavigering.

När man inget ser måste man förlita sig på sin förmåga att matcha kartan och de fyrar man anar i mörkret. Det är både kul och spännande.

Situationen var dock den att vi dels var rätt så oerfarna, dels trötta efter att ha suttit i båten många timmar. Dålig kombination. Men vi hade alltid haft lätt att nå entrainment - rytmiskt synkronisering av beteende, när vi talat med varandra.

Så när jag frågade kompisen/kaptenen om överensstämmelser mellan blinket från en fyr i mörkret och beskrivningen på sjökortet, svarade han uppmuntrande: - visst var det så! utan att ens titta på vare sig mig eller kartan.

Jag invände och menade att han måste titta själv och ange sin egen uppfattning om saken. Om våra utblickar stämde, då kunde vi anta att det förelog en betydande sannolikhet att vi var på rätt väg. Om inte behövde vi ta en titt till.

Efter lite samtalande kom vi fram till att endast en öppen diskussion, där alla ifrågasättanden får komma till tals, skulle ta oss tryggt till målet. Så mellan 01.00, då tröttheten satte in, till 06.00, då vi parkerade i en Nyckelviken vi inloppet till Stockholm, resonerade vi öppet alla möjliga alternativ, dvs. accepterade den sannolika åsiktsheterogenitet som alltid finns representerad. På det sättet missade vi att segla upp på land åtminstone en gång.